Paul Osipows retrospektiva utställning på Helsingfors Konsthall presenterar konstnärens produktion och belyser förändringar som skett under olika årtionden. Som kurator för utställningen som produceras av Finska Konstföreningen fungerar galleristen Kari Kenetti.
Paul Osipow (f. 1939) har under sin 60-åriga karriär som konstnär systematiskt granskat möjligheterna i det egna uttryckssättet genom målandet. I den retrospektiva utställningen som producerats av Finska Konstföreningen kan man se Osipows geometriska och fria abstraktioner samt figurativa klassiska teman som matstilleben och ruiner från och med 1960-talet. I utställningen ses även nya, icke-föreställande målningar som inte tidigare visats.
Det centrala i mångfalden av uttryckssätt har alltid varit målandet och den tillhörande processen. I Osipows verk kan man se hänvisningar till olika konstnärer och konstriktningar. Konstnären följer inte en viss stilriktning eller ideologi utan har under sin karriär på egna villkor botaniserat i konsthistorien med fokus på målandet som en organisk process, där färgen och formen söker sin plats på duken.
I de tvådimensionella ytorna i utställningens tidigare verk kan man se de för pop-konsten karakteristiska upprepningarna av vardagliga föremål som handskar och slipsar. Resorna och de längre arbetsperioderna i USA under 1970–80-talen har haft stort inflytande på Osipows produktion: i de disciplinerade rutnäts- och kvadratmålningarna från 1980-talet kan man utskilja referenser till konstruktivism samt amerikansk abstrakt expressionism.
Vintrarna som Osipow tillbringat i det norra medelhavsområdet sedan 1990-talet har stärkt Osipows förhållande till klassisk konst, framför allt den italienska renässansen. Murmålningarna har fått sin inspiration bland annat från Selinuntes grekiska ruiner på Siciliens sydkust. Ruinernas otaliga perspektiv- och kompositionsmöjligheter fungerar som utgångspunkt för målningarna medan arkitekturens romantiska eller symboliska betydelser blir sekundära.
I Konsthallens utställning kan man undersöka Osipows matstilleben målade i glödande oljefärger. Bakverken, grönsakerna och den italienska salamin har skapats i ett samspel av form, färg och slump. Osipow, som är känd för sitt seriella arbetssätt, övergav snart matstilleben för dödskallestilleben och Blå skalle och hatt är en del av en större serie på ett par hundra verk som konstnären arbetade på i Villa Lante i Rom. Dödskallens konsthistoriska symboliska betydelse som dödens oundviklighet kombinerad med panamahattens lättsinnighet kan ses som en humoristisk konflikt. Enligt konstnären fungerar ändå alltid målningsmöjligheterna som bjuds av motivet som utgångspunkt i första hand.
Osipow utexaminerades från Finlands konstakademi år 1962. Hans verk finns i betydande nordiska samlingar, som nationalmuseet i Oslo, Ateneum och Stockholms Moderna Museet. Osipow fick Finska Konstföreningens Dukatpris år 1966, statens 15-åriga konstnärsstipendium år 1985, prins Eugen-medaljen 1989, Pro Finlandia-medaljen 1990, kommendörstecknet av Finlands Lejons orden 2005 samt Alfred Kordelins stiftelses livsverkspris 2009.
I samband med utställningen utger Finska Konstföreningen en bok som presenterar Paul Osipows produktion. Artiklarna i boken är skrivna av Silja Rantanen, bildkonstnär och professor i bildkonst, och Timo Valjakka, konstkritiker, facklitterär författare och kurator.